Dancing to keep from crying
I morgon är det dags, då sker operationen. Den kommer ta 4,5 h fick jag höra nyss när mamma ringde, jag fick tårar i ögonen direkt. Kl. 7 ska han ner till operation och då börjas det.
Jag är inte stabil någonstans just nu, bara jag tänker på det börjar jag gråta. Visst man kan kanske kalla mig svag men jag föredrar att kalla mig känslomänniska, känslor är något jag alltid varit bra på att känna.
Enda sedan igår har jag kämpat mot gråten när tankarna kommit upp och de blir svårare och svårare att hålla tillbaka. Frågan är bara hur jag kommer klara dessa timmar imorgon, timmarna mellan 7 och 12, då jag vet vad de gör men inte hur de går, då ansvaret ligger hos dem, läkarna och sjuksköterskorna. Hur kommer det gå de kritiska timmarna efter och dagarna då han ligger på intensiven kopplad till massa maskiner? Visst, jag pluggar till sjuksköterska och jag vet att han kommer vara i säkra händer men jag kan inte låta bli, låta bli att vara så otroligt skraj. För det är faktiskt någon jag älskar så otroligt mycket som kommer ligga där, med sitt hjärta i någon annans händer. Det är något som aldrig hänt mig förut, förens nu.
I kväll har jag försökt koreografera tills på onsdag, då ska jag ha ny koreografi att lära dansarna men just nu känns inget rätt. Jag bara dansar fritt till musiken och inget vettigt kommer ut men det får mig att hålla tankarna och tårarna borta inför morgondagen, som en slags terapi. För det enbart när jag dansar jag kan lyckas glömma tid och rum och för en stund sluta oroa mig och i stället må bra.
Jag är inte stabil någonstans just nu, bara jag tänker på det börjar jag gråta. Visst man kan kanske kalla mig svag men jag föredrar att kalla mig känslomänniska, känslor är något jag alltid varit bra på att känna.
Enda sedan igår har jag kämpat mot gråten när tankarna kommit upp och de blir svårare och svårare att hålla tillbaka. Frågan är bara hur jag kommer klara dessa timmar imorgon, timmarna mellan 7 och 12, då jag vet vad de gör men inte hur de går, då ansvaret ligger hos dem, läkarna och sjuksköterskorna. Hur kommer det gå de kritiska timmarna efter och dagarna då han ligger på intensiven kopplad till massa maskiner? Visst, jag pluggar till sjuksköterska och jag vet att han kommer vara i säkra händer men jag kan inte låta bli, låta bli att vara så otroligt skraj. För det är faktiskt någon jag älskar så otroligt mycket som kommer ligga där, med sitt hjärta i någon annans händer. Det är något som aldrig hänt mig förut, förens nu.
I kväll har jag försökt koreografera tills på onsdag, då ska jag ha ny koreografi att lära dansarna men just nu känns inget rätt. Jag bara dansar fritt till musiken och inget vettigt kommer ut men det får mig att hålla tankarna och tårarna borta inför morgondagen, som en slags terapi. För det enbart när jag dansar jag kan lyckas glömma tid och rum och för en stund sluta oroa mig och i stället må bra.
Kommentarer
Trackback
